Sara Blædel. Foto: Les Kaner
Det låg aldrig i korten att Sara Blædel skulle bli journalist, förläggare och författare. Hennes pappa Leif var förvisso en i Danmark välkänd journalist och gastronom, men intresset för idrott och svårigheterna för att läsa och skriva pekade i en annan riktning. I den här texten, som är en förhandspublicering ur nästa nummer av tidningen Pronto, berättar hon sin historia.
– Jag var åtta, nio år när vi upptäckte att jag hade läs- och skrivsvårigheter. Inte så allvarligt, men jag hade svårt att knäcka läskoden, säger Sara Blædel.
Mamma Annegrethe Nissen var skådespelerska och begåvad i tal och skrift. Hon läste mycket för Sara under hennes barndom. Böckerna i Fem-serien av Enid Blyton, om de fyra barnen som bekämpar brott tillsammans med sin hund, var bland favoriterna.
– Min nyfikenhet väcktes av att läsa barndeckare. Någon hade smugglat något på en båt – och varför fanns det ett ljus i en fyr? Jag blev uppslukad av lusten att ta reda på vad som hade hänt. Det blev en
motor i mig.
Kände en skam över sin läsning
Även om mamma och pappa tillhörde den danska kultureliten förväntade sig Sara inte att intresset för deckare skulle bli ett jobb. I skolan utgjorde läs- och skrivsvårigheterna ett motstånd. Sitt fjärde skolår bytte Sara skola från en som hon beskriver som ”hippieaktig” till en annan med ett mer klassiskt bildningsideal. Under högläsningen i klassrummet kände Sara en skam när hon inte kunde läsa i samma takt som klasskompisarna.
– Fast jag hade övat och satt med fingret under varje rad och läste högt fanns det ingen glädje i läsandet. Det var hemskt.
Idag är Sara Blædel rapp i talet och har en stark utstrålning. Sig själv som barn beskriver hon däremot som blyg och lite introvert. Hon tror att upplevelsen av att stå framme vid svarta tavlan och känna sig otillräcklig bidrog till det. I hemmet hade Sara däremot ett starkt stöd. Hennes pappa hade sitt yrke till trots samma problem med det skrivna ordet. Hans texter korrekturlästes av Saras mamma Annegrethe. När Sara ännu en gång kom hem med en skrivuppgift full av röda markeringar och ett budskap från läraren om att Sara måste sluta slarva, blev hennes pappa upprörd.
– Han gick ner till skolan och sa till min klasslärare ”Sara är dyslektiker och du får aldrig ta ifrån henne lusten att berätta en bra historia”, berättar Sara Blædel.
En yrkesskada ledde till författarskapet
Vägen till författarskapet började med en yrkesskada. Åren efter skolan arbetade Sara som servitris på några av Köpenhamns bästa restauranger.
– Det gillade jag mycket, i alla fall fram tills jag fick en förlamning i min vänstra arm.
Skadan innebar det första steget mot mer än 20 böcker som sålt i miljoner exemplar i nära 40 länder – men det visste hon inte då.
Sjukhusbesöken fortsatte under tre års tid och Sara hade kunnat bli sjukpensionär, men vid 27 års ålder tyckte hon att det var för tidigt. Det tyckte även hennes föräldrars resursstarka vänkrets. Bland dem fanns tryckeridirektören Per Nørhaven.
– Han sa ”Sara har alltid varit så förtjust i deckarromaner. Vad sägs om att hon börjar återutge en gammal kriminalserie?”.
Mamma fick korrläsa
Det var tidigt 90-tal och än var det en bit kvar till det nordiska deckarundret och framgångarna för de svenska deckardrottningarna, något som Sara Blædel breddar till ett internationellt fenomen och kallar för ”femikrimi” – kriminalromaner skrivna av kvinnor.
– Det var före deckarvågen, det var före ”femikrimi”, men det lilla förlag som jag byggde upp blev min hävstång ur sjukdomen.
Att ge ut en bok var en utmaning för Sara som fortfarande kämpade med stavningen, men hennes egna förlag blev vägen in i journalistiken och författarskapet. När hon själv började skriva föll det sig naturligt vem som skulle korrekturläsa texterna – mamma. Idag har över 20 års arbete med det skrivna ordet övat bort det mesta av Saras läs- och skrivsvårigheter.
– Jag läser faktiskt utan problem, men även nu när jag har skrivit och läst så otroligt mycket stöter jag dagligen på ord där jag tänker, ”vad fan är det?”. Jag måste tänka ”är det ett S eller två?”.
För att inte tankarna ska vara i vägen när hon skriver har hon helt enkelt valt att strunta i dem, småfelen får rättas i efterhand. När hon sammanfattar sin inställning kan man ana att det är pappas ord som satt sitt avtryck.
– Det viktigaste är att inte låta skrivsvårigheterna döda din önskan att berätta en historia, säger Sara Blædel.
Sara Blædels tips till dyslektiker med författardrömmar:
- Berätta för den som ska läsa dina texter om dina svårigheter. Gör det direkt och med ett leende. Sen förstår folk. Därefter kommer det inte att hämma dig.
- Det är bättre att rätta till småfel i efterhand än att begränsa sitt ordförråd för att undvika svåra ord.
- Låt inte skrivsvårigheterna stå i vägen för att berätta en bra historia.
Det här är en förhandspublicering ur nummer 11 av tidningen Pronto, som ges ut i december 2022.