Så kom den ”äntligen” den nationella biblioteksstrategin. Men vad var det egentligen vi fick? Sedan arbetet med strategin påbörjades 2015 har Sverige blivit 65 folkbibliotek fattigare. Nu föreslås mindre pengar till biblioteken än vad som satsats de senaste åren. De som hade hoppats på svar och tydliga vägar framåt i de stora olösta biblioteksfrågorna blev nog, precis som jag, rejält besvikna.
När det kommer till insatser blev strategin mest en uppradning av gammal skåpmat. Det är synd, för Sveriges mest besökta kulturinstitution engagerar hela landet. Kulturministern citeras i tidningar från Skåne till Norrland när hon presenterar strategin. Samtidigt, precis som strategin konstaterar, finns det få nationella aktörer i Bibliotekssverige. En överblick över hela landet har vi på BTJ tillsammans med Kungliga biblioteket, depåbiblioteken och lånecentraler, SKR, Statens kulturråd och ett fåtal andra. De som har löpande kontakt med alla bibliotekstyper i hela Sverige finns framför allt bland de privata leverantörerna. Jag hoppas att dessa adderade kompetenser får utrymme i de samtal som regeringen avser ta initiativ till.
Finns det inget positivt i den nationella strategin? Självklart, problemen är identifierade på ett rimligt sätt. Målsättningarna är goda. Det som brister är hur vi ska nå de högt uppsatta målen och få ”Ett biblioteksväsende som är tillgängligt och relevant för alla.”
Mindre presenteras som större
Det blir allt färre offentligt finansierade bibliotek. Ungefär hundra färre sedan 2015. Vi på BTJ har gjort vad vi har kunnat för att som en aktör i branschen vara med och skapa starka bibliotek. Från 2018 till 2020 satsade regeringen 250 miljoner per år på att stötta våra bibliotek. Satsningen kallas Stärkta bibliotek. Det var bra, men det var ett litet plåster på ett stort blödande sår. Det framgår också tydligt i strategin: ”Sedan millennieskiftet har antalet folkbiblioteksenheter totalt sett minskat med 25 procent […] bara mellan 2019 och 2020 har antalet offentligt finansierade bibliotek minskat med 35 stycken.” I strategin – som konstaterar att biblioteken, även under perioden med Stärkta bibliotek, har blivit allt färre – föreslås nu att 150 miljoner årligen ska göra skillnad. Ni får ursäkta om jag tvivlar. Det som presenteras som mer pengar (150 miljoner), är faktiskt mindre pengar än 250 miljoner.
Gör tyvärr inte någon större skillnad
Sju år efter att regeringen gav Kungliga biblioteket i uppdrag att ta fram ett förslag på en nationell biblioteksstrategi finns det skarpa resultatet nu att begrunda. Min reflektion är att den dras med samma problem som många andra moderna samhällssatsningar. Det är otydligt och otillräckligt, med för kort tidshorisont och förändrar inget i grunden. 150 miljoner år ett, och 75 miljoner år två och tre kommer inte att innebära några avgörande förändringar i ett bibliotekssamfund som har driftskostnader om 8,4 miljarder per år. Biblioteken blir färre, allt färre lånar böcker och allt färre besöker bibliotekens rum. Hur ska biblioteken då kunna leva upp till att vara mötesplatser i det demokratiska samhället? Mycket beror på förändringar i samhället runt om, då behöver vi se rejäla insatser för att biblioteken ska kunna förändras med samtiden. En knapp procent extra pengar ett år gör tyvärr inte någon större skillnad. För den som också tar hänsyn till den nu ganska höga inflationstakten blir det mest lite nedslående.
Visst är det bra med mer samverkan, utredningar och samtal. Men för de som hade hoppats på att en nationell strategi skulle innebära ett faktiskt lyft för biblioteken, med tydliga riktlinjer och målsättningar och ett slut för duttandet med småpengar, och lösningar på frågorna som har identifierats i tidigare utredningar, känns april 2022 som måndag hela veckan.
Anette Grönroos, vd BTJ